Här kommer nåt som kan verka som en vild spekulation. Apropå hur en tanke kan dra fram liksom en farsot, en lavin, for good or bad, omöjlig att stoppa, när den väl är på rull.

Efter helgen ska Kentucky Fried Chicken i USA börja sälja friterade veggokycklingbitar. Även klassiska köttempel eller varumärken måste numera kunna erbjuda vegetariska alternativ (och pusha lite extra för dem i sin reklam) för att inte verka helt passé, oinformerade, oansvariga, ointelligenta, onda.

https://eu.usatoday.com/story/money/food/2022/01/05/kfc-beyond-fried-chicken/9091297002/

Något som påminner om hur alla nu måste hoppa på ”vaccin-tåget”. Myndigheter, näringsidkare, tyckare, stater. Och då tycker jag ändå båda trenderna i grunden är vällovliga, alltså, men jag ryggar tillbaka inför själva ”massformationen” (heter det så?).

Det finns så många nivåer av den skepsis man kan hysa mot hur pandemin hanteras av samhället. Själv tror jag inte på någon överstatlig, bortomstatligt orkestrerad konspiration, bakom att bl a vaccin-strategierna ser ut som de gör. Så klart finns det företag där cheferna sitter och gnuggar händerna just nu, över ökad försäljning, och virologer som annars jobbar i det tysta, ouppskattade, men nu får upplevea sig vara hjältar och efterfrågade.

Men visst är det något överdrivet med det hela? Allt bara ”rullar på” och ingen myndighet eller stat vågar vara mindre restriktiv än de andra.

Är det kanske snarare som en perfekt storm? Där bränslet är en mix av xenofobi, flyktingströmmar över alla gränser som det senaste decenniet upplevts hota livet såsom man känner det o vill ha det, zoombie-konceptet som är så omhuldat i pop-kulturen. Ihop med globalisering & internet som gör allt så lätt att iscensätta o bara svepas med av? Att allt sånt blivit bränsle?

När jag tänker på det måste det även finnas ett inslag av ”förskjutning” i det hela, hur man fokuserar på och satsar så mycket för att hantera pandemin. Alltså, det finns annat som är minst lika angeläget, men där man är mer rådvill inför hur man ska klara av det. Något som är mer oroande, något som väcker mera ångest.

Så då har pandemin, omedvetet förstås, erbjudit en möjlighet slippa undan ett slag… Vad kunde det andra vara då? Klimatet? Världsekonomin? (Och bl a som en konsekvens av dem båda flyktingströmmarna, just.)

Men alltså, jag tror inte att detta är något som våra ledare gör medvetet, för att blanda bort korten för sina väljare. Isåfall görs det för att man själv ska få behålla en känsla av handlingskraft, beslutsamhet, att ha ett mål att jobba emot.

Samtidigt som jag inser att det finns en reell utmaning med coviden. Men att det känns som det är nåt ”psykologiskt” bakom att hanteringen blivit så resolut, allt eller inget. ”Vi vet hur det ska göras, följ oss!” Som en följd blir det också en förskjutning mot ”de andra”, de som sviker. De som tisslar och tasslar om hur kejsaren är åtminstone slarvigt klädd. Inte naken, ändå, det är inte min uppfattning. (Själv har jag bokat tid för att få min tredje vaccindos i nästa vecka.)