Konspirationsteorier, igen. Det finns ju hela skalan, tänker jag (ungefär som i den där ”pyramiden” från MSB). Från de bekräftade teorierna, som vi idag vet var korrekta. Via de möjligen sanna, över de sannolikt inte sanna. Till de helt crazy teorierna.

Och själv tänker jag ju att åtminstone de värsta teorierna innehåller nån projektiv komponent. Dvs att det egna mörkret, eller mest oro, vilsenhet, förläggs ”där ute”. Eller att faktiska missförhållanden på nåt vis amplifieras, eller vad man ska kalla det, i ens fantasier. En småjävligt orättvis värld blir helt igenom, planerat och uttänkt, jävlig.

Okej. Men jag ville pröva se det från ett annat håll. Ett mer försonligt håll. Om sådana konspirations-fantasier också kan fylla en hälsosam funktion? Till viss del i alla fall. Att det är nästan som en reflex i själen. Ett försök att råda bot på en obalans. Pga att världen i allt för hög grad ”avmystifierats”. Nåt som kommit med Upplysningen, naturvetenskapen, osv. Och som väl egentligen ingen kan ställas till svars för. Det har bara blivit så.

Men att det nästan är som ett kulturellt bristtillstånd. Ungefär som nåt man behöver ta ett kosttillskott för, pga vårt moderna leverne, utarmade jordar, etc?

Ps. Här är ”del 1” … Ds.