”One of the things I’m wrestling with at the moment is hierarchy in spirituality, and the idea of ‘higher’ and ‘lower’.”

Så börjar filosofen Jules Evans en lång text från härom dan… Han skriver om utvecklingstanken i allmänhet, och inom nyandlighet & new age i synnerhet. Allra mest handlar det om Ken Wilber. En nyanserad granskning av denne gigant.

https://julesevans.medium.com/ken-wilber-and-spiritual-hierarchy-5e163226d270

Min behållning av texten är framför allt två saker. Dels att jag nu känner mer respekt för Wilber. Han har ändå gjort ett hästjobb med att utveckla sin modell, med en stor portion psykologi.

Dels påminns jag om hur less jag är på själva konceptet andlig evolution. Att det mänskliga sinnet nog inte är rustat att kunna hålla på med sådana modeller. Vare sig de är korrekta eller ej.

Mot detta kan man vilja hävda att även om människor befinner sig på olika nivåer, är olika långt utvecklade andligt sett (via reinkarnation, osv), så behöver det inte vara ngt idealiserande/nedsättande med det. Nä, i ”den bästa världar” skulle det inte behöva vara så. Att det t ex göder ens narcissism, som Evans pratar om. (Eller ens känsla av mindrevärde. Men sånt är nog rätt sällsynt, jag har då aldrig stött på DET i nyandliga sammanhang? 😉 )

Teoretiskt sett skulle det kunna vara separata saker, jo. Men i praktiken? Det är nog ingen viljesak, tänker jag. Det är därför jag skriver ”rustad”’, dvs att det har med ens själva konstitution att göra. Analogt med att man inte har förutsättningar att lyfta en sten som väger 1 ton, eller motstå stark radioaktiv strålning, t ex. Även om man önskar att man kunde, eller tycker att man borde kunna det. Eller i värsta fall inbillar sig att man kan, om man inte kan… (Jo, det FINNS säkert också en o annan som, på djupet, klarar av det. Men de är i vicket fall sällsynta, det är så jag ser det i alla fall.)