”Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.”
David Eklind Kloo skriver reflekterande och personligt om sin kristna tro (Dagens Arena, 25 december 2019). Många referenser till forskare och tänkare på det religionspsykologiska området. Man kan lära sig en del om sådant i denna essä, eller friska upp, om man hört om det förut. Men inte minst är hans berättelse en påminnelse om att också kristen tro kan se så olika ut, kännas och upplevas så olika, av olika individer.
”Det finns religiösa rörelser som bygger på manipulation, maktmissbruk och kontroll. Men vi är också många som själva rest staketen runt våra liv. Inte för att någon tvingat oss, utan för att vi trott att det var det rätta att göra.”
Texten blir en påminnelse om att det andliga området är ett kontinuum, ett område med många överlappningar och förbindelser. Den tro Eklind Kloo berättar om har utan tvivel mycket gemensamt med delar av nyandligheten t ex. Kristen tro är inte ett och detsamma, inte ens inom samma församling. Och nyandlighet är inte alltid i alla delar ”ny”.
Religionsvetenskapligt går detta enklare att dela upp. Vilka föreställningar och praktiker som är kännetecknande för den ena eller andra andliga riktningen. Vad det är hämtat ifrån, osv. ”Släktträd.” Psykologiskt är det betydligt svårare. Till det behövs modeller eller instrument som går på tvärs. Som kan urskilja likheter och skillnader, oavsett vad som står på etiketten. Oavsett vad som uttrycks i ord också, eller vilka böcker man läser, etc. Anknytningsforskningen av forskaren Pehr Granqvist m fl, är ett sådant försök. James W Fowler, psykologen och teologen, och modeller av liknande stadiumteoretiker, är andra.
Eklind Kloo skriver fint om ”övergångsfenomen” utifrån psykoanalytikern och barnpsykiatern D W Winnicott:
”Nallen fyller en funktion först när barnet fyller den med mentalt innehåll, aktivt tillskriver den moderns egenskaper. Gud fyller en funktion i vårt själsliv först när vi skapar oss inre bilder av honom. Detta är inte nödvändigtvis något som förminskar Gud. Att vi fungerar på så sätt att Gud måste ta denna väg in till oss säger inget om huruvida Gud är verklig eller ej. Gud är inte bara en nallebjörn. Det finns inget _bara_ med ett barns övergångsobjekt.”
Han avslutar essän såhär:
”Min tro byggde på tvärsäkra antaganden. Ändå var jag så osäker. Jag tvivlade inte på Gud men väl på mig själv.
Jag var säker på att Gud tar sig an dem som överlåter sig åt honom, men inte på att jag var tillräckligt överlåten. Jag visste att den som tror blir räddad, men jag visste inte om min tro räckte till.
Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.”