”Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, telepati, kommunikation med avlidna anhöriga, mm, är stor. Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets. I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad. Hammer (2004) skriver att ’[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar’.”

Det här är en sak som jag förundrat mig över rätt länge. Inom new age/nyandlighet ses detta att man återföds till en ny kropp som en självklarhet. Så, det är inte att föreställningen är så stark i dessa kretsar, som jag tycker är anmärkningsvärt, för där behövs den, så att tankesystemet ska hänga ihop. Men hos folk i allmänhet?

Försökte fånga det i introt till mitt examensarbete (ovan). Med citatet av Olav Hammer. Nu har det ju gått ca tjugo år ytterligare (gissar man räknar hippiekulturen, decennieskiftet 60-70-tal, som startpunkt). Det var ett tag sen jag kikade på undersökningar, men har svårt att tänka siffrorna gått bakåt… Ca 25% av folk i Västvärlden, något högre hos yngre, brukar ange att de tror eller vill åtminstone inte utesluta att man återföds, i en ny kropp, i den fysiska vanliga världen. Reinkarnation, alltså. (Här lite statistik som har 10-15 år på nacken.)

Eller så har det blivit en halmgubbe för mig, väderkvarn, eller vad man säger, medan världen omkring gått vidare? Dvs att siffrorna faktiskt backat. Att folk i allmänhet i högre grad nu 2022 tror på ett utslocknande, finito, död, då? (För tron på Himmelriket, dvs nånstans dit man kommer o stannar för evigt, har jag svårt tro vuxit?)… Eller så har det blivit mer buddhistiskt, dvs nirvaniskt, man tänker sig? Att man bara dör och ”uppgår” i nåt större?

Provar att googla ämnet. I USA finns PEW Research som gör såna där jättelika attitydundersökningar, bl a av vad folk tror på. Det här är från 2021. Sen om detta går att överföra på Sverige är kanske oklart. Data om mer traditionell religiositet, tro på Himlen, Gud, hur många som identifierar sig själva som religiösa, osv, det är nog väldigt olikt mellan våra två länder. Men kanske att en föreställning som reinkarnation inte skiljer så mkt mellan amerikaner och svenskar ändå?

Hur ska man förstå detta egentligen? Att reinkarnation är ett faktum, och när den gängse kristna teologin börjat släppa sitt grepp, sekulariseringen, så ”kommer detta till en” som en aning om nåt man i djupet känner är/kan vara sant? Eller är det en effekt av ökad individualisering, det personliga projektet, att det vore så otänkbart, som ett hån, om allt bara tog slut? Eller en mix? Eller nåt annat?

(Sen är det den möjliga kliniska implikationen så klart. Men det är ju ett helt annat spår… Inom vissa alternativa psykologiska teorier & terapier tänker man gärna att symptom o besvär i själva verket har sin grund i trauman från sådana tidigare existenser, som måste redas ut.)