Ville skriva ned några tankar om ”andlighet”… Vad jag tänker på med det? Vad lockar? Egentligen är jag nog inte så fasligt intresserad av ämnet i stort. Eller det jättelika ämnet religion heller, för den delen. Jag är ingen religionsvetare, religionshistoriker. Har inget speciellt intresse av att läsa böcker om sånt, för att ”lära mig mer”.

Vad som intresserar mig däremot är den speciella hållning som ofta förknippas med just religion och andlighet. Dvs en vördnad, förundran, hälsosam ”underordning”, inför tillvaron. Som jag tänker (vet) kan finnas inom såväl mogen nyandlighet som t ex kristendom.

Tankesystemen i sig själva är ju ingen garanti för att den känslan ska uppstå, dock. Att individens livsupplevelse ska få denna speciella ”existentiella” kvalité. Grad av förundran, vördnad inför skapelsen, eller vad man nu ska kalla det, tycks liksom löpa längs en egen ”axel”? På tvärs med ideologi eller filosofi. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att om man låter förundran, en ödmjukande känsla av litenhet, vara vad som definierar ”andlighet”, så kan denna lika väl finnas hos en ateist. Ateisten, den kristne, och den holistiske ”newage-aren” kan förenas av något, som i sin tur skiljer dem från (i tur och ordning): Den kaxige Humanisten/Vetenskap-Och-Folkbildaren som härjar och provocerar i kommentarsfält på nätet; den beskäftige kristne för vilken lösningen o svaret på allt är ”Har du tagit emot Jesus som din personlige Frälsare?” och den nyandlige som är tvärsäker på att ha svar på – verkligen, i detalj – allt mellan himmel och jord. Nä, andlighet eller religion är inte synonymt med förundran.(Teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler, med sin forskning på ”trons” olika stadier, har varit viktig för mig! Finns sammanfattat och utgivet på svenska i en underbar liten bok, av Göran Bergstrand, som heter ”Från naivitet till naivitet”.)

Det här intervjun såg jag för länge sen… Har knappt läst nåt av Dawkins, varken före eller efter, men vet ju att han ofta framträtt som en rätt affekterad ateist. Daniel Dennett kände jag inte till öht. Men ett mycket fint existentiellt, ”andligt-likt”? samtal som gör intryck på mig. Extra intressant blir det från 20:45 (spola gärna dit med en gång!) och framåt.